Esther ångrade sina hårda ord så snart Eddie hade lämnat huset. Hon kunde inte klara det här själv. Hon visste inget om hur man uppfostrade ett barn. Paniken blev värre ju längre tiden gick. Magen började puta och ingen Eddie syntes till, han skulle verkligen inte komma tillbaka.
Något som dock kom tillbaka varje dag var illamåendet. Hon förbannad sig själv för att hon satt sig själv i den här situationen.
Något som dock kom tillbaka varje dag var illamåendet. Hon förbannad sig själv för att hon satt sig själv i den här situationen.
Men så plötsligt... där stod han utanför hennes dörr. Han var genomblöt av regnet utanför och det såg ut som han inte sovit på veckor. De stirrade på varandra genom glaset på dörren och Esther kunde inte känna annat än lättnad.
Väl inne i värmen satte de sig i soffan.
- "Förlåt", sa han ångerfullt och såg ner i sitt knä på de knäppta händerna. "Jag vet inte vad som kom över mig. Jag skulle inte ha sagt allt det där."
- "Det är okej, du var chockad."
- "Det är inte okej, jag var en idiot, precis som du sa. Kan du förlåta mig? Jag vill verkligen vara med och uppfostra vårat barn."
Han strök över hennes mage och log mot henne.
- "Vill du det?"
- "Självklart. Det är mitt barn också."
Esther var så lättad att hon kunde gråta. Eddie rätade på sig och såg henne i ögonen.
- "Jag börjar packa ihop mina saker imorgon och så flyttar jag in. Det här huset är för litet för oss och en bebis så jag har flyttat runt lite pengar så vi kan bygga om."
Esther var mållös, flytta in? Bygga om? Visst gick det lite snabbt nu? Men om det var det han ville göra för deras framtida familj ville hon inte stå i vägen. Han var bara snäll. Även om hon kände sig både stressad och tacksam samtidigt ville hon inte säga nej.
- "Okej." Svarade hon kort.
Han log och kysste henne.
- "Vi kommer att bli en fin liten familj."
Väl inne i värmen satte de sig i soffan.
- "Förlåt", sa han ångerfullt och såg ner i sitt knä på de knäppta händerna. "Jag vet inte vad som kom över mig. Jag skulle inte ha sagt allt det där."
- "Det är okej, du var chockad."
- "Det är inte okej, jag var en idiot, precis som du sa. Kan du förlåta mig? Jag vill verkligen vara med och uppfostra vårat barn."
Han strök över hennes mage och log mot henne.
- "Vill du det?"
- "Självklart. Det är mitt barn också."
Esther var så lättad att hon kunde gråta. Eddie rätade på sig och såg henne i ögonen.
- "Jag börjar packa ihop mina saker imorgon och så flyttar jag in. Det här huset är för litet för oss och en bebis så jag har flyttat runt lite pengar så vi kan bygga om."
Esther var mållös, flytta in? Bygga om? Visst gick det lite snabbt nu? Men om det var det han ville göra för deras framtida familj ville hon inte stå i vägen. Han var bara snäll. Även om hon kände sig både stressad och tacksam samtidigt ville hon inte säga nej.
- "Okej." Svarade hon kort.
Han log och kysste henne.
- "Vi kommer att bli en fin liten familj."
Innan Esther visste ordet av var både flyttkarlar och byggarbetare på plats i hennes lilla enrummare.Det byggdes på en övervåning och plötsligt fanns där 5 rum istället för ett. Eddie stod som en diktator i mitten och styrde allt arbete med järnhand.
- "Vad håller ni på med? Alla byggarbetare till övervåningen, ni vet vad att ni inte har kafferast nu! Ställ lådorna där borta! Esther se till att göra lunch, jag är hungrig. Och skynda på lite, du tar alltid så lång tid på dig! Vem har lagt sin verktygslåda här?!!"
Esther smög snabbt in i köket och gjorde som hon blev tillsagd. Han hade säkert inte menat att vara så hård, han var nog bara stressad.
Eddie var hård men det gjorde också att allt arbete gjordes effektivt. Huset stod klart mycket snabbare än beräknat och plötsligt var det tomt och tyst i huset. Bara Eddie och Esther fanns kvar.
- "Vad håller ni på med? Alla byggarbetare till övervåningen, ni vet vad att ni inte har kafferast nu! Ställ lådorna där borta! Esther se till att göra lunch, jag är hungrig. Och skynda på lite, du tar alltid så lång tid på dig! Vem har lagt sin verktygslåda här?!!"
Esther smög snabbt in i köket och gjorde som hon blev tillsagd. Han hade säkert inte menat att vara så hård, han var nog bara stressad.
Eddie var hård men det gjorde också att allt arbete gjordes effektivt. Huset stod klart mycket snabbare än beräknat och plötsligt var det tomt och tyst i huset. Bara Eddie och Esther fanns kvar.
Det betydde också att han inte längre hade någon att styra och ställa med och då fick Esther ta smällarna. Han kontrollerade allt omkring sig och tillslut fick Esther nog. Hon skulle just gå och göra middag när han klappade henne i rumpan och utbrast:
- "Skynda på nu slöfock så vi får middag någon gång!"
Esther vände sig mot honom och hon kände hur det brann inom henne.
- "Hörrö du ditt kontrollfreak, du kanske skulle ha gjort middag själv?! Tror du att du kan styra och ställa hur mycket du vill med mig?!"
Förvåningen i Eddies ansikte var tillfredsställande. Han trodde visst att han alltid skulle få sin vilja igenom.
- "Vad menar du?"
- "Du har styrt och ställt här nu i flera veckor och jag orkar inte mer. Jag är trött och gravid, du kanske kunde göra middagen för en gångs skull."
- "Kom inte här med dina ursäkter", surade Eddie. "Jag jobbar hela dagarna och försöker få ordning på ekonomin samtidigt som du ligger hemma och latar dig. Då kan du gott föra middag, städa och håll ordning här. Har du varit till mataffären förresten? Vi har slut på den där osten jag gillar."
- "JAG ORKAR INTE EDDIE! Jag ligger inte och latar mig när jag är hemma. Som du kan se är det städat och fint här, men jag har ont!"
- "DU! Du ska tänka på vem det är som betalar för din mat och ditt hem. Gör som jag säger!"
Esther skakade av ilska men gick in i köket och gjorde middag i alla fall. Hon orkade inte bråka mer.
- "Skynda på nu slöfock så vi får middag någon gång!"
Esther vände sig mot honom och hon kände hur det brann inom henne.
- "Hörrö du ditt kontrollfreak, du kanske skulle ha gjort middag själv?! Tror du att du kan styra och ställa hur mycket du vill med mig?!"
Förvåningen i Eddies ansikte var tillfredsställande. Han trodde visst att han alltid skulle få sin vilja igenom.
- "Vad menar du?"
- "Du har styrt och ställt här nu i flera veckor och jag orkar inte mer. Jag är trött och gravid, du kanske kunde göra middagen för en gångs skull."
- "Kom inte här med dina ursäkter", surade Eddie. "Jag jobbar hela dagarna och försöker få ordning på ekonomin samtidigt som du ligger hemma och latar dig. Då kan du gott föra middag, städa och håll ordning här. Har du varit till mataffären förresten? Vi har slut på den där osten jag gillar."
- "JAG ORKAR INTE EDDIE! Jag ligger inte och latar mig när jag är hemma. Som du kan se är det städat och fint här, men jag har ont!"
- "DU! Du ska tänka på vem det är som betalar för din mat och ditt hem. Gör som jag säger!"
Esther skakade av ilska men gick in i köket och gjorde middag i alla fall. Hon orkade inte bråka mer.